Några Ord Om Kajaksäkerheten

Den svåra Värnernolyckan för några år sedan startade en säkerhetsdebatt i Sverige, som nu börjar få märkliga konsekvenser, såsom tal om körkort och olika grader av licenser för kajakpaddling.

Även nedläggning av Arnströms fina hemsida kan i förlängningen vara en konsekvens av olyckan.

Vad håller vi på med?

Även om det då funnits körkort och minst 10 grader av licensnivåer, skulle säkert de båda Vänerkanotisterna blivit godkända för den högsta nivån av behörighet, då de var mycket kompetenta kanotister.

Vad är det då som felar?

Efter en livstid i kajakbranchen, har jag en del åsikter som jag vill ventilera. Idag finns ca: 700 olika kajakmodeller på den svenska marknaden. Knappt hälften av dem, kan sägas vara lämpliga att använda i sådana förhållande, som ledde till olyckan. Men vem klassificerar kajakerna för rätt användningsområde? Här är en stor brist som är långt viktigare än att skriva ut körkort och licenser.

Min uppfattning att elementära krav på en kajak för öppen sjö är, att den skall tåla att lyftas i stävarna med minst 70 kg på sitsen. Sargen skall hålla till att äntra från sidan. Kajaken får inte ha okontrollerbara egenskaper i vågor och den måste ha någon form av fungerande själv-räddnings-utrustning och naturligtvis flyta högt vattenfylld.

För polyetenkajaker gäller också, att det inte får vara så gamla att de blivit sköra.(Kontrolleras bäst med kraftiga slag med knuten hand, på tunnaste partierna. Spricker de då, är det bara att slänga i återvinningscontainern.)

Klassificering av användningsområde sker idag av tillverkarna. Enligt min åsikt är detta helt fel. Tillverkarna kan bara föreslå användningsområde, men klassificeringen hör till kanotförbundens uppgift.

För ca. 20 år sedan upptäckte jag ett intressant samband. De flesta paddeltillverkare använde paddelskaft med 27 mm innerdiameter, med påföljd av att delbara paddlar alltså fick en diameter av 27 mm på den instickstapp, som finns vid delningen. Upptäckten gav mig idén att om jag försåg kajaker med ett tvärgående rör av 27 mm innerdiameter akter om sittbrunnen, skulle man kunna använda en paddelhalva med flottör, som en integrerad del av kajaken, för att få den superstabil vid självräddning.

Efter omfattande tester införde vi detta system på våra kajaker. Sedan kom 90-talet med den ena mer avancerade havs-expeditionen efter den andra. Jan Fasting hade behov av att kunna superstabilisera sin kajak för gymnastik och övernattningar, under sin Atlantpaddling. Jesper Wennerholm måste också räkna med att få övernatta på havet, vid sin Kap Horn-paddling och Bernt Forsell kunde inte räkna med att få komma iland under flera dagar, när han passerade krokodiltäta träskområden på Borneo-rundtfärden.

Men mest var det tillsammans med Jan Fasting, (Sannolikt världens då bästa, allsidiga kanotist) vi kom till lösningen med VKV-stabilisatorer .= uppblåsbara pontorer som kan monteras på varierat avstånd från kajaken, för att uppnå önskad stabilitet. Klicka här för en demontration av systemet.

Jag är helt övertygad om, att om Vänerkanotisterna haft denna utrustning hade de aldrig hamnat i nödsituation.

Detta hjälpmedel som bygger på ett tvärgående rör i i kajaken är för bra, för att bara användas på VKV och Seabird-kajakerna. Därför erbjuder jag alla tillverkare att fritt få kopiera utrustningen. Enda motprestation är att de kallar den för : Vituddens system för självräddning.

Om i framtiden det blir ett obligatoriskt krav, att alla kajaker förses med ett tvärgående rör, med 27 mm innerdiameter bakom sittbrunnen, kommer man också att släppa kreativiteten fri bland sportens uppfinnare och vi kommer att se många fler alternativ till självräddning än vad vi hittills åstadkommit. Allt byggande på det monterade röret.

Jag överlåter till Kanotförbundet att på internationell nivå arbeta för denna form av ökad kajaksäkerhet. Långt viktigare än körkort och licenser. Där kan vi avvakta vad EU-beslutar.

Hälsningar

Ingvar Ankervik.
AB Vituddens Kanotvarv

Kontakta Oss

Kontakta Oss

Priser

Se prislista