Så blev VKV Speedcruiser till

Min far var ägare till Vituddens Kanotvarv. Min farfar hade Vituddens Båtvarv, som hade slip för upp till 300 tons båtar och farfar hade guldmedalj från världsutställningen i Stockholm , som Sveriges skickligaste båtbyggare. Snacka om att jag 1938 föddes in i ett kompetensberikat genarv. Kriget rasade under mina första levnadsår och försvaret hade placerat en sjöflygflottilj på Lucerna, grannön, bara några hundra meter från Vitudden Dagligen såg jag flygplan starta och landa på vattnet och redan i koltåldern frapperades jag av hur fort flygplan kunde gå på vattnet. Mer och mer blev jag övertygad om att båtar skulle kunna byggas att gå lika fort som flygplan. När jag lärde mig läsa tog jag del av artiklar om Donald Campbells racerbåtar och Amerikas värstingbåtar Slo- mo- shun m.fl. Redan i 10-årsåldern började jag göra egna experiment. Jag byggde modellbåtar som drevs med gummimotorer och vidareutvecklade dem att drivas med raket motorer. Jetexmotorer, som jag skickade efter från Sigurd Isaksson. Som 16-åring, kände jag mig mogen att konstruera mitt första Trepunktshydroplan. En båt för två personer som drevs av en 16 hkr Mercury mark 20. Direkt blev den Västerviks snabbaste båt och väckte en stor uppmärksamhet. Många talade om den här båten,som for fram i 35 knop, till synes helt ovanför vattnet.

Bild 1 Båten Ingvar byggde som 16-åring och han själv vid ratten.
Bild 1 Båten Ingvar byggde som 16-åring och han själv vid ratten.

Ungefär samtidigt blev jag intresserad av att åka vattenskidor och det var inte trepunktaren så bra till. Den drevs med en egen special-utknackad ytpropeller och gav inte tillräcklig dragkraft för en åkare. Inspirerad av flygplanet Draken, byggde jag nu i stället en ” drakenliknande ” båt som utnyttjade markeffekten med vingar. Med motorn rättmonterad och standardpropeller gjorde den 30 knop och fungerade utmärkt till att dra en vattenskidåkare. Det blev mycket vattenskidåkande med mig eller min flickvän på skidorna.Nu med en 22 hkr Mercury 1959 kom lumpen i vägen.

Bild 2 Båten som byggdes för att dra en vattenskidåkare med liten motorstyrka.
Bild 2 Båten som byggdes för att dra en vattenskidåkare med liten motorstyrka.

Min förläggning blev som skeppshantverkare på Örlogsberga. I Stockholm fanns en intressant båtkonstruktör som hette Ivan Troäng. Han experimenterade med bärplan ( hydrofoils ) samt mark-effektbåtar.Jag tog kontakt med honom och blev hembjuden. Vi hade intressanta samtal. Han hade mycket kompetens i huvudet, men vissa svårigheter att få ut det i händerna. Han skapade ideér i min hjärna. Hemkommen från Lumpen tillverkade jag en hydrofoil till min trepunktare. En smäcker metallvinge som jag satte i båtens tyngdpunkt. Motorn monterade jag på en hävarm, så att jag kunde reglera lutning och därmed reglera pontonernas anläggning mot vattnet. Nu åkte jag riktigt fort. Den lilla 16 hästars motorn fick upp båten i 40 knop och varvade 13000 varv. Men jag blev inte frälst, vingen var för sårbar, tyngdpunkten blev för känslig och jag återvände till hydrobåtar.På några år byggde jag ytterligare 2 hydrobåtar, som båda blev så uppmärksammade, att jag lätt kunde sälja alla mina båtar.

En båt för att prova ett nytt designkonsept
En båt för att prova ett nytt designkonsept

Försäljningen av mina båtar gav mig ekonomisk möjlighet att finansiera ett drömprojekt VKV Speedcruiser 18´.En hydroplanebåt som kunde ta´hela familjen på övernattningsturer med hög toppfart, minimal bränsleåtgång, bra som vattenskiddragare och snygg design. Mina drömmar besannades. Båten blev en lyckträff. Jag köpte drömmotorn av Sigurd Isaksson, en 100 hkr Mercury, som endast körts ett Roslagslopp. Med den på akterspegel toppade båten 52 knop på första provturen. Men redan efter en vecka kunde det slutat illa. Under en högfartskörning i motvind körde jag in i en våg som höjde fören så att vinden tog den. Den lämnade vattnet och tog kurs rakt mot himlen. Men i upprätt läge stallade den och landade med aktern före och slog i förskeppet med ett våldsamt plask. Inget skadades och hjärtat tog tillbaka sin plats, från att ha provat läget i halsgropen. Från den dagen monterade jag en vindndhastighets-mätare på båten, vilken fick bli det viktigaste instrumentet när det skulle åkas fort. Den stora uppmärksamheten båten fick, gjorde större företagare intresserade. Jag fick erbjudande om konstruktörjobb på Chris Craft, bland annat. Men mitt kall är att bygga kajaker till världens bästa kundkategori. 2 Hultdfredsbor, arkitekten Sjunnesson och Tryckeriägaren Pelle Risberg, övertalade mig att sälja tillverkningsrätten till dem mot royalty. De hyrde en lokal i Gamleby, anställde personal, bland andra 2 slöjdlärare, varav en blev en mycket god vän till mig. Emellertid mitt samarbete med Sjunnesson fungerade inte så bra, då han ville sätta sin personliga prägel på det mesta. De skrev köpekontrakt med Stan Allen, brorson till Chris Craftchefen. Han skulle finansiera produktion och köpa alla båtar. Stan var en mycket sympatisk person och han blev mig en vän för livet. Emellertid produktionen startade, formar byggdes för att göra bottenplattan i ett stycke i glasfiber.

Pontonerna gjordes 12 cm kortare än på mitt original och de råkade få 2 cm toe-in på kölarna. Jag var mycket skeptisk, då jag mäter på tiondelar av mm. Vidare minskades bredden på steglisterna från 7 till 5 cm. 5 båtar byggdes färdiga och skulle provköras. Resultatet var att pontonerna fick för låg bärighet. Vid 50 knop pendlade båten från sida till sida, för den visste inte vilken köllinje som skulle dominera. Båten blev också mycket kavitationskänslig därför att de dubbla vågorna, från pontonerna möttes mitt för propellerna i upplaningsögonblicket och kavitation uppstod, motorn fick sänkas 4 cm för att kompensera problemet.Jag byggde om alla färdiga båtar, ökade steglisterna till 7 cm, monterade en fena på vänster ponton, så den fick bli dominant. Nu gick båtarna att använda. Jag var inte nöjd, då jag visste att de inte motsvarade min båt, som Stan Allen fått prova.

Mitt samvete tvingade mig att berätta om förhållandet till Stan, som just stod i begrepp att föra över 175000 kr till Gamleby Marin. Stan höll inne med pengarna Gamleby Marin begärde sig i konkurs. Jag fick aldrig några pengar i detta projekt och den uteblivna inkomsten motsvarade en årslön. Mitt beslut blev att aldrig mer blanda in kommersiella intressen i min båthobby. För mycket stod på spel. I orätta händer kunde båten vara farlig och jag ville ägna min kraft åt att främja kajaksporten. Familjen hade iallafall kvar original Speed Cruisern. Vi hade ett barn och vi var ute och campade med båten varje helg. En sommar körde vi hela 8000 km.

Var en utveckling av båt 3, nu med mer skyddande vindrutor och större motor.
Var en utveckling av båt 3, nu med mer skyddande vindrutor och större motor.

1969 föddes vår andra son och samma år gjorde jag också vår första kajak i glasfiber. Båda fick namnet Kåre. En av de första Kåre-kajakerna köptes av en synnerligen trevlig flygingenjör från Linköping. Han hette Erik Bratt. Vi fann varandra. Hans största fritidsintresse var kajakpaddling och mitt var flygande båtar. Han hade sommarstuga i Äskestock, fina paddelvatten, men ingen paddelkompis där. Han erbjöd mig att komma och paddla med honom och fortsätta våra intressanta diskussioner. Så blev det och det kom att bli ett par turer om året. Han väckte på allvar mitt flygintresse och han skänkte mig hyllmeter av intressant flyglitteratur. En midsommar i början av 70-talet, var hela familjen hembjuden till Erik Bratt att fira midsommar. Det var mycket båtprat. Erik hade köpt en av Sigurd Isakssons små Flipper-katamaraner och jag berättade att det nog var jag som inspirerat Sigurd till att bygga den.

När jag köpte min Mercury av Sigurd, hade vi suttit och diskuterat flerskrovsbåtar i flera timmar Och jag hade försökt övertyga honom om alla fördelar med flerskrov. Ett halvår efter vårt samtal var så Flipper ett faktum och jag tror den blev en av Sveriges mest tillverkade båtar. Under midsommarkvällen hos Bratts frågade Eriks hustru, Elsabe vår lilla dotter vad hon tyckte om att åka med pappas båt. Hon sa´att det var jätteskoj. Då frågade Elsebe om båten hade något namn och fick svaret att båten hette Mamma. ( Jag hade döpt den efter min hustru Brittmari.) Elsabe svarade vilken ära att få en båt uppkallad efter sig. Själv har jag fått ett flygplan namnat efter mig. Alla tittade uppmärksamt på henne och jag undrade vilket då? Ja ”Draken” blev svaret. Tablå.

En av mina bästa vänner och store mentor var skaparen till det flygplan jag beundrat mest. Erik förklarade att han inte hade velat lysa med sin auktoritet i flygkretsar i sin relation med mig. Men nu kunde han utnyttja den till glädje för oss.

Jag blev inbjuden att med honom som ciceron få gå runt och se hela Saabfabriken. Jag fick en inbjudan från Saab att bevista flygutställningen i Farnborough och jag fick följa med Erik att åka i Saabs Helicopter,där vi kryssade kring Linköpings-skogarna och inventerade hans svampställen.

(Nedsvepet från rotorbladen gjorde att svamparna blev synliga.) Jag fick också dela hans bekymmer när vingarna ramlade av några viggenplan. Erik var skärrad för utmattningsbrott i aluminium, han trodde mycket mer på compositer. Jag hade jobbat mycket med compositer. Erik sammanförde mig med ingenjör Häggqvist på Saab, som var materialexpert och jag fick göra många materialprover , som han testade. Resultatet av dessa , för min del, blev en paddel som vann OS-guld -84.

Problemen med Viggenvingarna löste sig, då det visade sig att flygvapnet hade tillåtit planet att utsätta sig för större G-krafter än vad Saab godkänt det för. Saab gick vidare och skulle nu bygga ett superplan i composite. Erik ville ha en Super Draken i composite och övriga Saab och flygvapnet ville ha´Jas. Erik var skärrad för Jas. Ett flygplan som skulle flyga med dator, var emot hans erfarenhet. Enligt honom var det avgörande att piloten hade direktkontakt med rodren. Han förutspådde svåra haverier med Jas. Han skrev en hel bok om projektet. Jag fick läsa den, men han sa att den inte fick ges ut förrän efter hans död. Emellertid Jas föddes, haverierna kom och blev världens bästa reklam för compositer. Datorstyrningen utvecklades till att fungera m.m.

VKV Speedcruiser 18. Båten som exploderade intresset för mina båtbyggar idéer.
VKV Speedcruiser 18. Båten som exploderade intresset för mina båtbyggar idéer.

Jag sålde min Speedcrusier till Roger Andersson, ägare av Rogers finmekano i Sjömarken. Jag började en ny hobby. Jag hade lärt så mycket om flyg under mina år med Erik att jag ville konstruera själv. Jag höll mig till Radiokontroll. Under 10-års period konstruerade jag 25 olika flygplansmodeller . Några så stora att de fick skrivas in till Luftfartsverket, för att flygas. Alla planen gav så mycket erfarenhet att jag kände att jag förstod tillräckligt mycket för att göra ett riktigt flygplan, där jag redan på ritbordet kunde avgöra dess flygegenskaper. I ett av mina sista flygplan kombinerade jag ihop mina erfarenheter med hydrofoil och gjorde ett sjöflyg som med hydrofoil kunde starta och landa på vatten. Det skrevs om det här planet i Allt om Hobby och Sven Olof Ridder fick reda på det. Han frågade om han fick låna det och det gick väl bra. Han hade det i 2 år. Sedan ritade han ett flygplan på samma koncept, men det har aldrig blivit byggt. Till mig ritade och protobyggde han ett vingpaddelblad, som skulle ha bättre verkningsgrad i vattnet än någon befintlig paddel. Tyvärr fann jag den för svår att använda, så den har heller aldrig kommit i produktion. Åren gick och sonen Kåre kom i tonåldern. Som många tonåringar kom han in i en frigöringsprocess, som oroade oss. Han saknade vår gamla Speed crusier sedan sin barndom.

Jag hade sedan 1968 ritningar liggande till en vidareutveckling av båten. En version som skulle kunna köras mycket fortare, utan att lämna vattnet. Jag erbjöd Kåre att vi bygger den båten tillsammans, där du skall vara med och lära dig varje

moment och se det som en utbildning. Resultatet blir din egen båt och vi rör oss litet på oprövad mark, så det finns risk för misslyckande. Kåre blev eld och lågor för projektet. För Gamleby Marin hade vi byggt skrovsidorna till deras båtar och vi hade 2 skrovsidor helt i

jakaranda, som varit reserverade till en privat båt åt Pelle Risberg. Vi plockade fram dem och satte igång. Vi investerade ett par timmar varje kväll i c:a 1-års tid och resultatet blev VKV Speedcruiser 21´. Det kändes inte ok att investera i en värstingsmotor till en 18-åring, så vi kom över en 75 hästars Evinrude Sprint. Med den loggade båten ändå 52 knop och allt fungerade till belåtenhet så länge man bara var 2 i båten. Med fler var det svårt att få den i planing. Vi var noga med att hålla detta båtprojekt hemligt och tillät inga tidningsartiklar, då vi inte ville upprepa ståhejet, kring den förra båten. Kåre körde den nya båten tillsammans med sin flickvän under några år och vi fick tips om en äldre Johnsson 135 hkr BP-motor. Vi sålde sprinten och köpte BP-motorn. Det visade sig vara en dålig affär. BP motorn väsnades så den hördes fler mil, men den kunde driva upp båten i 70 knop. Den saknade helt bottendrag. Samtidigt blev Kåre pappa. Båten blev nerprioriterad och hängdes upp i kanotvarvets garagetak. När den hängt i 9 år gjorde OMC konkurs och annonserade ut osålda motorer till förmånligt pris. Vi köpte en 115 hästars Johnsson och den fick ligga i kartong i 9 år. Nu hade det gått 18 år sedan båten var i sjön och Anders Waernéus , kom på besök och fick se den.

Direkt bjöd han in oss att köra Fri Fart på Göta Kanal, om vi plockade ner den. Detta tände direkt vårt intresse. Med den nya motorn på blev den direkt den drömbåt vi önskat oss. Redan med en standard 23”aluminiumpropeller gick den blixtsnabbt i planing och passerade med marginal 50 knop.

Med en Ballistic värstingspropeller och övervarv på motorn har vi nu också gott förbi 60 knop. Kanalracet 2012 blev en succsé och det var en upplevelse att köra 52 knop på detta smala vatten. Även till Kindakanal-racet blev vi inbjudna av Anders. På den smala och krokiga banan vågade vi inte toppa mer än 45 knop. Vi körde med mig , Kåre och hans dotter Tindra i båten, för att demonstrera att det är en användbar familjebåt. Att konstruera lättdrivna farkoster för sjön, har varit ett stort intresse i mitt liv.

Mina kajaker har vunnit OS-guld och paddlas p¨alla världens hav. Med båten nådde jag längre än mina drömmar från barnaåren.

När jag skriver detta är jag 76 år. Jag kan fortfarande paddla, hålla balansen i en racingkajak och köra båt i 60 knop.

Jag har en förstående familj.

Livet har varit och är en fantastisk resa.

Kontakta Oss

Kontakta Oss

Priser

Se prislista